MUMS. Det är gott med mat.

Att laga pizza hemma var enklare än jag trodde. Pizzadegen tog knappa tio minuter plus jäsning, och fyllningen var klar på ett par minuter. Basreceptet på pizzadegen kommer från Christine Frances The Ultimate Low Cholesterol Low Fat Cookbook (ISBN 1-85967-237-X) och fyllningen är, tja, trad. arr., men kan såklart varieras helt efter tycke och smak.

Calzone - räcker till fyra medelstora pizzor
Deg:
500 g vetemjöl
1 tsk salt
1 påse snabbverkande torrjäst
cirka 375 ml varmt vatten

Fyllning: (Enligt mig. YMMV.)
2 ton riven ost
4-5 skivor strimlad, rökt skinka
svarta oliver
smulad oregano
finhackad persilja

Sikta mjöl och salt i en bunke och blanda i jästen. Rör i det varma vattnet så att en mjuk deg formas; knåda den ordentligt (i cirka fem minuter) tills den blivit jämn och fin. Låt jäsa i en knapp timme, tills degen blivit dubbel så stor. Dela sedan upp den i fyra delar och kavla ut varje del (på en lätt mjölad bakyta) till en rundel på cirka 25 centimeter.

Lägg på ena halvan av varje rundel en trave med fyllning - gärna så att osten ligger både överst och underst så att den smälter ner ordentligt. Pensla kanterna med mjölk och tryck till ordentligt; vik upp dem och tryck till en gång till om du tror det behövs, men se till så att kanten inte blir för tjock - det blir rätt torrt och tråkigt då. Pensla utsidan med mjölk och grilla i ugn på 225 grader i 15-20 minuter tills pizzan fått fin färg.

Troligen går den här degen utmärkt att använda till vanlig pizza också; jag hade förberett så mycket fyllning att det var lika bra att fortsätta på den inslagna vägen. Calzone till lunch och middag i morgon också, alltså.

Bakom ett namn som jag alltid har tyckt låter så vackert på italienska (men som såklart ordagrant betyder “Horans pasta”) döljer sig en mycket enkel pastarätt. Lite bite och mycket sälta, och du kan i princip börja laga såsen samtidigt som du kokar upp pastavattnet.

Pasta Puttanesca - för två personer (eller en hungrig Henrik)
1 stor klyfta vitlök
1 tsk finhackad rosmarin
2 salviablad, rivna i små bitar
225 gram cocktailtomater
flagad, torkad chili (färdig i kvarn)
en drös svarta, urkärnade oliver (hela)
3 tsk kapris
1 burk (ca 50 gram) ansjovisfiléer, finhackade
1 msk oregano
svartpeppar
2 msk finhackad persilja

Börja med att (ÖVER DISKHON) klämma till tomaterna för att pressa ut saften. Var försiktig, det kan skvätta åt precis alla håll, se till att du håller handen för. Skär sedan tomaterna i halvor. (Du använder inte saften eller kärnorna.)

Värm olivolja i en stekpanna tillsammans med vitlök, rosmarin och salvia. Låt fräsa försiktigt i en knapp minut, utan att vitlöken tar färg. Rör ner chilin, tomathalvorna, oliverna, kaprisen, ansjovisen och oreganon tillsammans med svartpeppar i pannan, se till att det är ordentligt blandat, och låt puttra på svag värme i knappa tio minuter medan du kokar pastan i ordentligt med saltat vatten; gör den al dente om du föredrar - det är tydligen det traditionella. Häll av pastan och återför den till kastrullen (eller till en serveringsskål, om du har en) och häll över såsen (eller kanske snarare “röran”) tillsammans med persiljan och blanda ordentligt. Njut den varm i stora skålar.

En viktig del av min julresa till Leicestershire var att fylla upp så många kassar som möjligt med engelska matvaror, snacks och bakartiklar. Ett snabbt besök på Tesco och dryga sjuttio pund såg till att alla mina väskor var överfulla, och jag kunde vända hemåt med gott samvete. Inte långt från stället jag besökte ligger staden Melton Mowbray, för omvärlden mest känd för två saker: Stilton-ost och pork pies. Hur traditionellt Stilton än är så håller jag mig ifrån det just nu, och inriktar mig på pajen istället.

Pork pies äts vanligen kalla, ibland som här på bilden med Branston Pickle och stadiga skivor cheddarost (här Red Leicester och Double Gloucester; mina två favoriter), och är en gammal institution i brittisk mathållning. Traditionellt är det salviakryddat fläsk som pressas samman, bakas in i ett heltäckande pajskal som sedan fylls med skysås och/eller gelatin innan allt bakas färdigt och skickas med bönder och gruvarbetare ut på en hård arbetsdag.

Idag är pajerna en storindustri i Melton, det skeppas dagligen tusentals pajer till stormarknader och andra kedjor över hela Storbritannien, och The Melton Mowbray Pork Pie Association, en sammanslutning av pajbagare från staden, har till och med ansökt om namnskydd hos europeiska unionen. Även om det finns andra pork pies i England så är de äkta Melton Mowbray-pajerna unika på det sätt att de inte använder rimmat fläsk till sina pajer utan färskt.

Även om jag föredrar en rykande varm Steak and Ale pie över pork pies any day så var det här en ganska trevlig bekantskap på nyårsdagskvällen. Ingen tillagning behövdes, bara att skala av omslagspappret och plocka fram tillbehören. Förvånansvärt mättande också, en sån här liten paj (cirka 6-7 cm i diameter och 4 centimeter hög) - de är väldigt kompakta. Och så stöder man ju den lokala industrin då.