Vi var fem personer som skulle äta långlunch, och etersom vi jobbar i närheten av Jensens Bøfhus tänkte vi - trots den nästan samstämmigt usla kritiken på alltomstockholm.se - ge stället en chans.
För det första mailade vi in en bordsbeställning som vi aldrig fick svar på, och inte blev något bord bokat heller. Men vi fick ett bord iallafall, och vi fick för all del beställa inom en rimlig tidsperiod också. Men en av oss ville - shudder, gasp! - ha sin köttbit mer stekt än medium, men inte genomstekt.
- Nej, sa kyparen, det har inte vi. I vårt sortiment har vi tre nivåer: rare, medium eller well done.
- Ja men… kan man inte få den medium, men lite mer stekt?
- Nej.
- … okej, då tar jag well done.
Vi andra beställde våra köttbitar medium.
Sen fick vi vänta på vår dricka i en halv evighet och när den väl kom hade en glömts bort. Det rättades dock till snabbt, och därefter la sig lugnet temporärt, för vi fick in våra förrätter - tre “snackskorgar” innehållande diverse friterat (väl godkänt), vitlöksbröd med ost (samma där) och en räkcoctail (underkänt - dassiga burkräkor och vissen sallad).
Och sen fick vi vänta.
Och vänta.
Och vänta.
Och sen kom varmrätterna. Jag skulle kunna babbla om det här i evighet, men låt mig sammanfatta: av fem varmrätter var inte en enda rätt.
1) “Råstekt potatis” på BøfJensiska betyder “Färdigskivad, friterad potatis”. (Vi gjorde ett smaktest - det smakade exakt som pommes frittesen. Exakt.) Vi var två som hade beställt det.
2) Två av biffarna som skulle vara medium var så genomstekta att man utan poblem hade kunnat göra en Stockholm Marathon med dem som skosulor utan märkbart slitage.
3) En hamburgare serverades inte med ost, trots att vi beställt det.
4) Köttbiten (pepparbiff) som skulle vara well done var en blodig massa (påminde lite om Jesus rygg i “The Passion of the Christ“).
Utöver dessa felaktigheter så var portionerna vad gäller potatis snålt tilltagna, såserna halvdana (stark varning för béarnaisen - den är knappt ätbar) och stekytan på köttet grå och tråkig. Pepparbiffen var a la carte, och den var väldigt god (när den väl blev korrekt stekt - vi fick den påstekt och ost på hamburgaren, men orkade inte klaga på potatisen och de överstekta köttbitarna eftersom vi inte ville vänta ännu längre), men lunchbiffen var minst sagt en besvikelse. Torrt, tråkigt kryddat, tunt, halvtaskig kvalitet.
Samma dam som åt pepparbiff råkade putta ner sin kniv på golvet.
- Då ska du få en ny! sa kyparen tjänstvilligt, men sen glömde han bort det och det gick inte på några villkors vis att påkalla hans uppmärksamhet. Först 25 minuter senare kom han med kniven… men å andra sidan var det först då hon hade fått sin köttbit också.
Desserterna var som vanligt okej (mjukglassbuffén är värd sina 39:- även om den oftast är fruktansvärt grisig och dåligt påfylld - det är alltid minst en sås som är i princip slut så att man får kavla ut de sista ynka dropparna) men kaffet smakade sumpvatten och vi fick ingen mjölk. När vi bad om det fick vi in en skvätt mjölk… i ett dricksglas. Mandelkakan var snyggt upplagd, men ganska torr, men chokladmoussen fick väl godkänt.
Ja, och sen fick vi självklart vänta bra länge på att få betala. Att ingen gjorde sig besväret att fråga om det smakade gott eller om vi ville ha påfyllning på vårt dricka behöver jag väl inte ens nämna.
På det hela taget var det helt enkelt massor med pengar för alldeles för lite upplevelse, både servicemässigt och smakmässigt. Att inte kunna få sin köttbit stekt som man vill på ett stekhus är katastrofalt, och att påstå sig servera råstekt potatis när den är friterad är rent löjeväckande.
Det blir inte högt betyg från min sida. Förrätterna klarar biffen (no pun intended) och gör att det blir två kossor av fem möjliga istället för en.
Plus att det är fruktansvärt smaklöst med dessa färgglada paiper maiche-kossor som används som inslag i inredningen. Muuuh, jag är jättesöt och i fina färger och nu ska ni äta upp mig! Nån mer än jag som får Douglas Adams-vibbar?
